Det var förväntasfyllt med ett studiebesök på en annan förskola. Det som imponerade först var vilka utrymmen de hade och vilken rymd i lokalerna. De hade mycket spännande saker hängande i takena och på väggarna. Med enkla medel och fantasi hade de gjort saker som det var ett lärande i och även blev lustfyllt med det sättet de hade gjort sakerna. Eftersom de har åldersindelad är det lättare att göra saker för den gruppen, vi som har 1-5 årsgrupper har svårare att få till många saker efetrsom det inte kan vara framme för de minsta som förstör eller stoppar i munnen. Men frågan blir ju nu vad kan vi ta med oss och använda på våran förskola? Det blir många vinglika tankar innan vi får ordning på detta. Det som jag var nyfkien på var hur de gör för att se att barnen har lärt sig och här fick jag svar på min fråga så nu tänkte vi försöka göra som de. Att i mindre grupper titta på sakerna vi gjort och lysna på vad barnen har att berätta och att de kan berätta för sina kompisar.

Fantasi och kreativitet i barndomen

 

I boken "LyssnandetsPedagogik" arbetade man med kråkprojektet där det tillverkades många fina fågelteckningar men ett barn ville inte rita någon fågel utan tittade på fåglarna tills han en dag vill göra en och då blev det en "Pokemomfågel"och här kan man koppla till Vygotsijs bok där han skriver att barnets skapade sysselsättning varken kan vara obligatorisk eller påtvingad och bara kan uppstå ur barnens egna intressen och här fanns ju pokemomkorten i pojkens intresse just nu.
När barnen får en riktig fågel att titta på och rita av blev det mer detaljer och här kan vi koopla till Vygotskij som skriver att barnen i andra steget återger delarnas formella relation till varandra.
Moa som nu blev ännu mer nyfiken och studerade kråkans ben upptäckte något nytt! Kråkan hade randiga ben och nu började hon rita dessa och nu blir teckningarna som embryon till en avbildning som liknar verkligheten.

 Vygotskij skriver att kreativitet kallar vi en sådan mänsklig aktivitet som skapar något nytt och är direkt avhängt av rikedom och mångfald i människans tidigare erfarenheter. Men att det också är nödvändigt att vidga barnens erfarenheter om vi vill skapa en stadig grund för dess skapande verksamhet. Detta kan vi koppla ihop med läroplanstexten : "Att skapa och kommunicera med hjälp av olika uttrycksformer........................Multimedia och informationsteknik kan i förskolan användas i skapande processer som i tillämpning." Jag tolkar det som så att om vi ger barnen en mångfald av dessa uttrycksformer så ger det barnet erfarenheter som gör att ju mer betydelsefullare och produktiv blir deras fantasi.
I läroplanen står att barnens lek är viktig för utveckling och lärande. Barnet kan i den skapande och gestaltande leken få möjlighet att uttrycka och berabeta känslor och erfarenheter. Här kan direkt kopplas till Vygoyskij som skriver att i leken är det inte tillfredställelsen som barnet får genom att leka som är det viktigaste , utan den objektiva nytta hos leken som, omedvetet för barnet självt , förverkligas genom den. Här tänker jag att barnet genom sin lek t.e.x berabetar sina känslor och erfarenheter men att det sker omedvetet.

 

 I pedagogiska kullerbyttor sitter två flickor i tre och ett halvt årsålder och leker med lera, de gör om figurerna hela tiden och pratar samtidigt, de växlar ständigt lekidentitet och associerar åt olika håll.

Kopplat till Vygotskij kan man se att de återskapar ur sitt minne. Att de förmodligen upprepar redan tidigare skapande eller återupplivar spår av tidigare intryck.

I avsnittet där några flickor ska rita av ett fruktfat vilket de gör på olika sätt och sedan får de berätta hur de gjort det, de visade sig att de hade lättare att berätta vad de gjort än när de ritade. Här finns en nära koppling till Vygotskij som säger att ; Med orden kan man mycket lättare än med ritandet återge komplicerade förhållanden, att ordet betydligt lättare återger rörelse, dynamiken och komplexiteten hos en händelse än barnets teckning. När barnen beskrev teckningarna var det lättare att förstå hur de tänkte när de tecknade och de såg klart vad barnen hade tecknat.

Glasfåglar i molnen där diskuterade barnen vad som fanns i molnen och de kom med massa olika förslag. En flicka tyckte att det skulle vara en glasfågel i molnen och höll fast vid sin tanke och tillverkade en glasfågel till molnet. Vygotskij menar att barn kan föreställa sig mindre än vuxna, men tror mer på produkterna av sin fantasi och kontollerar dem mindre. Här kan man tänka att flickan kollade inte om det fanns en sådan fågel utan trodde på sin fantasi.

I hästprojektet skulle barnen rita hästar och det upptäcktes att alla ritade hästar från samma håll även när de hade en häst som förebild ur olika vinklar blev det ändå från samma håll. Kopplat till Vygotskij kan man se att barn ritar vad de känner till om saken, det som förfaller vara väsentligast, och inte alls det som de ser eller kan iaktta. 

Men när en flicka får se hästen bakifrån händer något och hon börjar rita av hästen och det blir på ett helt annat sätt. Vygotskij skriver att nya material och nya uppgifter ger nya impulser åt deras skapande.

Här kan vi koppla ihop att flickan ritade det hon kände till om hästar först men när hästen vändes fick hon ett nytt material och en ny uppgift och då blev resultatet helt annorlunda.

                                                     

Min egen Aha-upplevelse blev när vi skull använda trolldeg, som barnen bestämt, till att göra rutigt mönster. Jag hade 4 stycken 4-åringar och de satte igång och grejade och när de var färdiga så var det fyra stycken mer eller mindre runda degklumpar som var det rutiga mönstret.

Vi hade innan haft samling pratat om rutigt mönster och bl.a. gjort ett memory med rutigt mönster. De pratar själva mycket om det och hittar rutigt mönster på kläder och andra saker. Jag trodde då att de hade så mycket kunskap att de kunde göra mer rutigt mönster. Kan det vara så som Dostoevskij säger att" Skapa är svårt, behovet av att skapa sammanfaller inte alltid med förmågan att skapa". Var det för svårt för barnen att använda trolldegen för att skapa,. Eller kan det vara så att deras fantasi är  skulle vi ritat istället eftetrsom det är denna formen är den enklaste möjligheten att utrycka vad som engagerar dem  

Projekt

Nu slog tankarna kullerbytta igen. Med en ny föreläsning med Lisa om hur man arbetar i projekt så ställs jag inför frågan hur arbetar vi egentligen? Det ger funderingar om vad kan, bör vi förändra och för vems skull gör vi det. Vi måste konstruera en organisation som fungerar, diskutera vår barn- och kunskapssyn så att vi har en grund att stå på. Vi har börjat med att reflektera i pedagoggruppen men jag tror att vi behöver gå djupare i våra reflektioner och avsätta mer tid tills vi känner att det fungerar. Lisa pratade om dokumnetation att de inte alltid gör det och det tyckte jag kändes bra för hur ska vi hinna med att ta vara på allt och det måste kännas meningsfullt det vi gör och att alla barn, föräldrar och personal är delaktiga i detta.

Glasfåglar i molnen

Glasfåglar i molnen

Vad ska vi dokumentera var frågan de ställde sig och det är där vi oftast hamnar ifrågeställningen och det kan ta tid att gå vidare. Här tog de tog ju tag i detta och började dokumnetara även om de kände sig osäkra. När de började med att dokumentera vad barnen sade och gjorde och visade detta för barnen kände sig barnen sedda och upplevde att det var viktigt. Barnen växte när deras tankar synliggjordes. Det visade sig också att barnen kan själva om de får tid och får pröva sina tankar och sitt görande, att det är okej vilket tillvägagångssätt de än använder. I och med detta arbetsätt blev det lättare för barnen att prata i grupp.
Även pedagogerna lärde sig mycket med sitt dokumenterande, de såg saker som de inte sett innan. Med detta arbetsätt blir pedagogen mer inkännande och inlyssnade med barnen. Det kräver att pedagogen måste arbeta mycket med sitt förhållningsätt så att den inte blir den förmedlande pedagogen utan har en syn på att barn kan. Att införa ett nytt arbetssätt tar tid och man måste ha med sig all persoal på "tåget" vilket visar sig i detta projekt.


Vi har ett lekotek hos oss där leksaker ligger i genomskinliga backar så barnen själva kan hämta det de vill leka med. I ett av rummen har vi "rum i rummet". Vi har gjort ett rum till " kreativa rummet" där har vi skapande- och skräpmaterial som barnen själva kan använda.

Madrasskåpet skulle jag vilja ta bort eller använda till något annat. Antingen ha det till att ha leksaker i eller till att bygga koja. I boken hade de gjort om skåpet till ett staffli det tyckte jag lät bra, det skulle vara något eftersom vi inte har plats med staffli någonstans.


Vi har försökt att lyssna in barnens intressen och vad barnen pratar om och tagit in det under årets projekt. Vi har försökt att följa barnens tankar och tagit vara på det. Barnen har fått reflekterat omkring det vi gjort och fått berättat för kompisarna.

När jag läst boken och tänker på projekt så behöver vi bli bättre på att ställa frågor till barnen så att de kommer vidare i sitt utforskande. Vi behöver tänka på hur vi kan utmana dem med frågor och material. Hur gör vi gruppkonstelationerna funderar jag på och hur får vi med alla barn i en 1-5 årsgrupp, detta ser jag som den stora utmaningen. Att vi pedagoger hittar ett bra arbetssätt där vi får till reflektion mellan oss. Dokumentationen är en fråga för oss hur ska vi få till det så att alla blir delaktiga, var ska vi ha den så att den synliggörs för alla.

Barnsynen som återspeglas ser till barnet som det "kompetenta barnet" som kan och har egen vilja att lära och utvecklas.


För att arbeta i projekt tror jag att man måste se till att det finns tid så att barnen får arbeta i lugn och ro, att de känner att de kan sitta och pröva tills de känner att de är klara. Här handlar det om planera våra dagar så att vi kan lägga in längre tid för barnen att arbeta och att vi ser det över en längre period. Peadgogerna behöver också tid för sin dokumentation och reflektion här handlar det om att få ihop tid i schemat.

                                                     Kan själv

Tredje kurstillfället

Små barn på museum, det var en ny tanke något som jag aldrig hade tänkt på överhuvudtaget. När Ida berättade så lät det som att det var så naturligt och självklart. Tänk om man hade tid att sitta och observera barnen som Ida hade gjort inför sina utställningar vad mycket mer vi skulle se och göra med barnen utifrån deras förutsättningar. I boken "Pedagogiska kullerbyttor":Karin Wallin  står det att Marita Lindal i sin forskning visat att redan mycket små barn har intentioner mad vad de gör, redan i 1-årsåldern har de både en plan och ett syfte med sina handlingar. Det är ju precis det här Ida påvisar med sin utsällning.
Vi får väl försöka påverka dem som har hand om kulturen i kommunen så vi kan få hit utställningen.

För att göra en pedagogisk dokumentation kan vi behöva använda olika

tekniker och hjälpmedel såsom penna - papper, ljudinspelning, kamera,

videokamera eller dator.